Jag har alltid velat haft den där romantiska askungen sagan ända sedan jag för första gången så dom filmerna som egentligen är omöjliga att det skulle kunna hände. Men nu när alla börjar komma in i dom där kärleks sakerna och inte en själv så börjar man ju fundera vad det är för fel på en. Det är ju inte så att jag alltid tror att jag kommer förbli ensam men ibland flyger tanken på en och den slår till en starkt och hårt. Det kanske är desperat, men när man verkligen vill ha han den där som killen som aldrig skulle vilja ha någon annan än just en själv. Han som man kan kalla 'min' utan att han ska behöva tycka att han är nåt man äger, och samma sak om det är tvärtom då han säger att jag är 'Hans''.
Och ibland när man inser att ens vänner är på väg in i det där är det också väldigt jobbigt att tänka sig tanken att man kanske själv får vara ensam hemma framför en romantisk film och önska att det var en själv då ens vänner just då skapar sina egna minnen... Det slår nästan allra hårdast och ibland är det bara att vika sig och låta allt det där slå emot en och bara visa sig svag. För utan sina vänner lika ensamma som en själv kommer dom säkert snart glömma den känslan och man är ännu en gång ensam och man tror mer än någonsin att man blir den där ensamma gamla haggan som ingen gillar. Det är nog det tjejer fruktar mest att inte hitta någon, och det är det jag är mest rädd för, jag vill inte känna mig ensam.
Jag trodde att min lilla Askungen saga hade börjat för inte allt för många månader sen, och jag hoppas fortfarande att den ska göra det med exakt samma person och allt. Men allt bleknar och jag vill verkligen inte tro det men som vanligt allt det där slår hårt på en och tillslut så krossas man väl antagligen.