Känslor

Jag får jämt höra om hur jobbig jag blir när jag blir sur. Min familj tycker att jag beter mig konstigt och att bara jag är lika jobbig som 10 tjejer tillsammans. Jag får göra vad jag vill mot vem jag vill men ingen får göra något mig mig, säger det. Jag behandlar andra som skit och den som ens vågar göra något litet mot mig går igenom ett rent helvete, det säger de också.

Jag trodde åtminstone mina vänner förstod mig, men tydligen inte. De tycker att mitt beteende är väldigt speciellt och de förstår sig inte på mig. Det har jag börjat inse nu på sistone. De tycker att jag överreagerar helt enkelt.

Den där känslan när ingen förstår dig, du vet den där konstiga känslan.. Det går inte ens att beskriva den känslan. Men om jag ska vara ärlig mot mig själv så har jag börjat märka att jag har blivit riktigt grov, jag är beredd på att attackera den som kommer ett steg för nära. Jag gör det svårt för både mig själv och personerna omkring mig. Men jag har kommit över det där, den ända som alltid har förstått mig och alltid känt till mitt tänkesätt är faktiskt jag, Kawtar Hassan! Ingen annan verkar förstå mig. Jag är inte ledsen eller sårad utan jag är bara sur, sur på att ingen ger mig chansen till att få vara på mitt speciella sätt att vara på. Alltid får jag höra att jag borde lugn ner folk i min omgivning när de går upp i varv (vilket jag gjort hela mitt liv) men senaste tiden har jag tänkt på en sak, vem FAN har lugnat ner mig när jag är uppe i varv då? Ingen, INGEN! Som jag alltid sagt, jag är ingen jävla staty! Jag har också känslor och kan du inte acceptera mina grova humörsvängningar så kan jag tyvärr inte acceptera dig.

Kände för att skriva av mig lite då jag känner att ingen verkligen orkar. Jag är grym på att hålla saker för mig själv!